elinslifee.blogg.se

tårarna rinner nerför kinden, kraften är slut, kämparglöden har slocknat.
jag har aldrig saknat honom så mycket som nu,
allt vi gjorde tillsammans, han gjorde mitt liv värdefullt, varje sekund.

alla gånger man skrattade åt allt galet han gjorde, ingen gör sådant idag.

alla promenader jag ställde upp på, bara för att komma bort från verkliga livet en stund,

bara vara för en stund, skratta och njuta av tillvaron. 

den där snögubben jag byggde till honom, och han käkade bara upp moroten, fast han älskade snön.

det har gått ett år sedan cancern tog hans liv, sedan cancern även tog bort en del av mitt liv.

jag tänker än idag på att jag och pepsi ska gå en promenad tillsammans, att han väntar vid dörren.

Jag drömmer mardrömmar om natten om honom, vårat liv tillsammans,

Utan honom blev allting bara så jobbigt, tugnt och svårt, men jag lärde mig att kämpa.

 

• Hundar har ett enda mål i livet - att ge bort sitt hjärta.

 

 

jag behöver dig, dygnet runt, varje dag.
Det är obeskrivligt vad saknad du är mitt hjärta.

 

Jag försöker le när alla pratar om dig,

jag försöker tänka på att det var bäst för dig,

och säkert för oss andra också, även om det inte känns så.

Det är fortfarande ett känsligt ämne för mig,

men jag försöker så gott jag kan.

Så fort jag hör ditt namn blir mina ögon blöta och tårar börja rinna.

 

När till och med kusinerna säger att de saknar dig,

då vet jag att alla som kände dig saknar dig.

Men det var något speciellt mellan oss lilla vän,

vi var inte en människa och en hund,

vi var så mycket mer än så, du och jag.

 

Jag minns första gången mamma berättade att du var borta,

tårarana slutade aldrig rinna, jag grät i flera timmar.

Det var ett år sedan , till och med mer, sedan du avlivades.

Men det gör lika ont ännu.

Så många minnen och så många bilder.

Du var min bästavän, min andra halva.

 

Idag är det ingen vanlig dag,

Idag är det ett år sedan du lämnade oss.

 

Ett år sedan jag kom hem från skolan och såg dig ligga vid dörren,

Ett år sedan du vägrade röra på dig och pinkade blod när jag hade tvingat ut dig,

Ett år sedan vi åkte till vetrinären i Linköping.

Ett år sedan de berättade om din hemska canser, och att din kropp inte orkade mer.

Ett år sedan mamma ringde till pappa och berättade att Pepsi inte skulle med hem.

Ett år sedan jag och mamma slog rekord i att gråta, och åt på mcdonalds mitt i natten, dränkta i tårar.

Ett år sedan vi kom hem utan dig, med alla i familjen samlade i vardagsrummet, gråtandes.

 

Ett år sedan allt blev tomt, tyst och stilla.

Ett år sedan både Ernst och jag förlorade våran bästa vän.

Ett år sedan jag slutade gå ut med dig på promenader, gav dig mat och vatten.

Ett år sedan mina drömmar med dig försvann helt, allt vi skulle ha gjort du och jag.

Ett år sedan vi badade för sista gången tillsammans, och du simmade alltid till mig.

Ett år sedan du slutade ligga i min säng och i min soffa.

Ett år sedan det slutade vara du och jag.

Ett år sedan jag sa "Hejdå Pepsi, jag kommer alltid älska dig hjärtat!".

 

Under ett helt år har jag saknat dig nu, och jag saknar dig ännu min hjälte. ♥ 

 

Det finns inte ord för att förklara hur mycket jag saknar den där hunden.
Att varje dag påminnas om allt roligt vi gjorde tillsammans,
att gråta mig till sömns och att sakna någon så fruktansvärt mycket.
Han fanns alltid där, han svek aldrig, han ställde alltid upp.
Det är därför jag älskar honom mer än allt annat♥

 

jag saknar dig mitt hjärta <3

 

Rensat mina inlägg nu, sparade bara ett inlägg som betyder riktigt mycket för mig.

Det är så att man inte kan sakna någon livet ut, man måste komma vidare.

Jag sparade också ett datum som var otroligt viktigt för mig.

Ska blogga om mina vardagar, och saknaden, när jag inte alls mår bra eller om det är något fint minne.

Han är borta, borta & borta. Våran hjälte i alla dagar!

 

5 oktober 2012 besökte vi minneslunden <3

Ingen har aldrig sagt att det har varit lätt att förlora sin bästavän, bror eller familjemedlem.

Det är inte lätt att se med egna ögon när ens hjärta slutar slå.

Mitt egna hjärta krossades, och jag fick inte luft, jag kunde inte andas normalt på bra länge.

Tiden blev tuff, jag slutade tro att allt skulle bli bra, att jag skulle må bra igen.

Men jag kämpade, kämpade varje dag, gick till skolan som vanligt,

såg samma minnen och gick samma vägar.

Jag började umgås mer med vänner, mest för att slippa gråta och glömma allt för stunden.

 

Familjen umgicks inte lika mycket, jag tror det gjorde ont i alla.

Att han bara försvann helt plötsligt, ett hjärtslag, två sprutor, sen fanns han inte mer.

Vi har åkt till minneslunden, det var känsligt, och alla i familjen visade känslor kring det.

Jag tvekade otroligt mycket på att åka dit, men jag tog chansen.

Chansen att se vart hans kropp vilar, och vart han nu vilar i ro.

Nu har ett halvt år gått, ett halvt år, där familjen visat ovanligt mycket kärlek till varandra,

kanske förstod vi hur lätt det är att förlora någon på en sekund.

Vi trodde att lite medicin skulle hjälpa, att han skulle med oss hem igen.

 

Det finns inte ord för att förklara hur mycket jag saknar den där hunden.

Att varje dag påminnas om allt roligt vi gjorde tillsammans,

att gråta mig till sömns och att sakna någon så fruktansvärt mycket.

Tro vad ni vill, för jag kommer inte bry mig,

 

Jag har klarat sorgen till och från i ett halvt år,

Pepsi, jag saknar dig hjärtat,

men det är okej att sakna sin andra halva i himlen.

 

jag klarar det här!