elinslifee.blogg.se

Hej!

Jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över mig själv,

jag har tänkt massor på hur jag är som person sedan jag träffade Petter.

Jag är rätt blyg av mig, och tar gärna inte för mig, jag gillar inte att ta plats.

 

Men när jag träffade Petter , så gick jag ner till honom helt själv,

ingen i klassen följde med, ingen jag kände, bara jag, ensam.

Visst pirrade det lite extra, men en snäll tjej jag frågade tog kort på oss,

och jag stannade kvar en stund extra, jag ville fråga efter en autograf.

 

Det var rätt mycket folk, och Petter verkade ha bråttom därifrån, 

jag är ingen sådan som skriker, men jag blev så arg, arg på alla som tog plats,

och arg på att jag kanske inte tog min ända chans att fråga Petter,

så jag ropade på Petter några gånger, han lyssnade inte, utan tog kort med några andra.

Så jag provade att ropa en gång till med ännu lite mer ilska i kroppen,

och dåå svarade han, och han sa att han gärna gav mig sin autograf,

eftersom att folk nästan aldrig brukade fråga om sådant länge, så det tyckte han var roligt.

Då passade jag även på att berätta att jag tyckte att han var grym, för det är han, tycker jag iallafall!

 

Jag brukar aldrig ta plats, synas mer än jag behövs, och jag brukar absolut inte skika, men det är jag glad över att jag gjorde! Samma sak var det när jag och familjen var i Teneriffa, vi skulle upp till Teide, men när vi väl var där så ville ingen åka upp till vulkanen, jag var 15 år, hade ingen klocka, men jag hade bara en chans, en chans på att få vara på min första vulkan, så jag åkte upp dit helt själv, ensam, ingen jag kände var med. 

 

Jag skulle vara tillbaka inom 2 timmar, men hur skulle jag veta det? Jag hade ingen klockan, eller inte ens någon med mig upp. Men jag chansade, jag vågade, tog för mig och njöt av att vara på min första vulkan. Jag följde efter några som åkte samma buss som mig, det var så jag hållde koll på tiden, även om jag fick vänta en stund. Som sagt, jag var 15 år, utan klocka, utan sällskap, helt ensam. Men jag vågade ta för mig. & även det ångrar jag inte en sekund.

 

Samma sak som när jag valde gymnasium, jag gick min egna väg, ingenting hindrade mig, nya vänner får man ju alltid, oavsätt skolan, stad & personlighet.

 

Jag ville bara säga att fegheten aldrig ska ta över, våga ta för dig, vilken chans du än får. Det kommer vara värt det, man blir starkare av det, man vågar mer, man tvekar inte, jag är stolt över att jag vågar, och att jag inte ångar en sekund av det. Jag fick beröm av min morbror av att jag vågade åka upp på vulkanen själv, kanske är det det som gjorde mig så mycket starkare? Jag var ju trottsallt 15 år, allting kunde ju hända.